Den svåraste nöten att knäcka
Hjalmar Söderberg dikten jag citerade här nedan har verkligen landat i mig och utgör hela min människosyn.
Jag kan inte förstå att någon kan tro annat faktiskt. För tror man annat, då tror man ju att folk är onda.
Jag som jobbar med barn kan inte ha utgångsläget att vissa barn är onda eller gör saker av ondo, jag tror de har vissa beteenden och gör vissa saker på grund av att de inte vet bättre - eller något annat sätt att göra på.
Jag tror inte att man smäller till en kompis för att vara elak utan för att man inte vet hur man ska säga/göra.
Samma sak är det med vuxna egentligen. Eftersom vi formats av våra liv, människor i vår omgivning, erfarenheter osv, så handlar vi på sätt som vi tror är rätt. Sen kan man såklart göra massa idiot-saker som egentligen inte känns bra innerst inne. Men vårt beteende grundar sig i olika saker, det kan vara osäkerhet, okunskap, indoktrinering, uppfostran, birst på ifrågasättande, självinsikt, ångest (som yttrar sig i ilska, vårdslöshet m.m) och så vidare. Man är van att tänka och handla på ett visst sätt och ser inte riktigt att man kan behöva vidga sina vyer och tänka annorlunda.
Jag tror hur som helst inte att människor ÄR onda.
Ta Breivik som exempel. Jag hade en twitter-diskussion med en rasist om just detta ämne, där han frågade om jag inte tyckte att Breivik var en ond människa. Och när jag fick dra allt till sin spets så var jag tvungen att svara nej.
Inte för att jag på något sätt tycker han gjort nånting bra eller varit god eller att jag försvarar honom. Självklart vill jag nånstans i mig att han ska brinna... länge och väl...
Men jag tänker att man måste fundera på varför han gjorde som han gjorde. Det var inte för att bara vara "ologiskt elak", det var för att han var så säker på att han gjorde rätt (han är fundamentalist och extremist). Han har levt med en föreställning om att detta var det enda riktiga att göra, han har blivit uppmuntrad, tränat sig själv till att inte känna vissa känslor osv. Han gjorde det han trodde var nödvändigt för att rädda sitt älskade fädärnesland.
Som sagt, jag försvarar varken honom eller hans dåd ens en tusendel.
Men han gjorde det på något sjukt sätt av "kärlek", inte av "ondska".
Att handlingen var ond och att resultatet är ont, det är inget att orda om. Det är fruktansvärt och absolut att fördöma på alla sätt och vis! Men är han en ond människa? Skulle man fråga hans likatänkande/vänner så skulle de inte säga ja, för det tycker inte de.
"Ja men de är ju också idioter", kanske du tänker då.
Ja! Det är de! Men de behöver inte vara genuint onda för det. De har blivit som de är av olika anledningar, vilka vet jag inte.
Men man måste tro att människor kan förändras.
Nu tror inte jag att Breivik kommer förändras, för han vill inte det. Jag tror inte heller att många av dem som tänker och tycker som han eller andra terrorister kommer förändras, för de vill inte det.
Men vi måste tro att det är möjligt annars finns det inget hopp kvar.
Jag förstår också att det är en sjuk sak att inte tänka på den här terroristen som ond. Det gör såklart jag också, det gör nog alla normalt fungerande människor. Man tänker diverse otäcka saker om honom och det gör man såklart med rätta. Lika väl som man har rätt att bli arg på människor som gjort en illa. Man ska det, man ska reagera, man ska markera.
Men om vi tar ett lite "lättare" exempel (för den norska terroristen är verkligen ett extremfall). En Sverigedemokrat kan ha hemska åsikter och bete sig på rent onda sätt. Men så kanske denne SDare hamnar i en period i livet då den tänker om. Då den väljer att lämna SD och förändra sitt sätt att tänka och se på världen.
Då kan inte vi andra fortsätta dömma den efter hur den var förut. Vi måste tro att man kan välja om, att man kan ändra sig, att man kan bli bättre. För annars är det ju ingen idé att ändra sig. Om man som rasist inte tror det finns ett liv "utanför" sin lilla bubbla, varför ska man då lämna den?
Jag säger inte att man ska släta över personers förflutna eller aldrig ställa folk mot väggen, självklart måste man stå till svars för sina handlingar och bevisa sin vilja till förändring. Men vi måste vara precis så toleranta som vi säger oss vara.
För om vi inte tror att folk kan förändras, om vi tror att vissa människor är genuint onda - då finns det ju egentligen inga alternativ mer än att <skjuta av dem> om vi vill bli av med dem. Sjukt va?!
Men om vi inte tror på att förändring är möjligt, då är det ju ingen idé med nånting, varken antimobbning, antirasism eller antifascism. Då är det bara att samla ihop alla och göra sig av med dem. Och det är inte direkt en metod som känns så fräsch för mig i alla fall.
Är det svårt att förstå hur jag tänker?
Jag inser att det i det här inlägget flera gånger låter som att jag försvarar den norska terroristen, eller rättfärdigar hans beteende med "en taskig barndom" - det gör jag inte! Absolut inte.
Men som sagt, han och andra terrorister är extremfall.
Det jag vill förklara är att om man ärligt talat tror att det finns onda och goda människor - då kan man lägga ner allt vad kamp heter, för vilka ska man vinna? De redan frälsta? De som redan är "goda"?
Jag skrev det förut, man ska bli förbannad ibland, man ska ställa folk till svars, man ska markera och reagera.
Men grundtanken i livet kan inte vara att vissa människor är genuint goda och vissa är genuint onda, för då finns inget hopp, ingen idé och ingen kamp.
Förstår ni hur jag tänker? Någon kanske tycker det här är helsnurrigt eller att jag är dum i huvudet. Kom gärna med feedback (konstruktiv, inga påhopp tack), för jag förstår att allt det här kanske låter märkligt och flummigt. Det är svårt att skriva ner ett sätt att tänka på ett konkret sätt så att man får fram kärnan i det man menar.
Jag kan inte förstå att någon kan tro annat faktiskt. För tror man annat, då tror man ju att folk är onda.
Jag som jobbar med barn kan inte ha utgångsläget att vissa barn är onda eller gör saker av ondo, jag tror de har vissa beteenden och gör vissa saker på grund av att de inte vet bättre - eller något annat sätt att göra på.
Jag tror inte att man smäller till en kompis för att vara elak utan för att man inte vet hur man ska säga/göra.
Samma sak är det med vuxna egentligen. Eftersom vi formats av våra liv, människor i vår omgivning, erfarenheter osv, så handlar vi på sätt som vi tror är rätt. Sen kan man såklart göra massa idiot-saker som egentligen inte känns bra innerst inne. Men vårt beteende grundar sig i olika saker, det kan vara osäkerhet, okunskap, indoktrinering, uppfostran, birst på ifrågasättande, självinsikt, ångest (som yttrar sig i ilska, vårdslöshet m.m) och så vidare. Man är van att tänka och handla på ett visst sätt och ser inte riktigt att man kan behöva vidga sina vyer och tänka annorlunda.
Jag tror hur som helst inte att människor ÄR onda.
Ta Breivik som exempel. Jag hade en twitter-diskussion med en rasist om just detta ämne, där han frågade om jag inte tyckte att Breivik var en ond människa. Och när jag fick dra allt till sin spets så var jag tvungen att svara nej.
Inte för att jag på något sätt tycker han gjort nånting bra eller varit god eller att jag försvarar honom. Självklart vill jag nånstans i mig att han ska brinna... länge och väl...
Men jag tänker att man måste fundera på varför han gjorde som han gjorde. Det var inte för att bara vara "ologiskt elak", det var för att han var så säker på att han gjorde rätt (han är fundamentalist och extremist). Han har levt med en föreställning om att detta var det enda riktiga att göra, han har blivit uppmuntrad, tränat sig själv till att inte känna vissa känslor osv. Han gjorde det han trodde var nödvändigt för att rädda sitt älskade fädärnesland.
Som sagt, jag försvarar varken honom eller hans dåd ens en tusendel.
Men han gjorde det på något sjukt sätt av "kärlek", inte av "ondska".
Att handlingen var ond och att resultatet är ont, det är inget att orda om. Det är fruktansvärt och absolut att fördöma på alla sätt och vis! Men är han en ond människa? Skulle man fråga hans likatänkande/vänner så skulle de inte säga ja, för det tycker inte de.
"Ja men de är ju också idioter", kanske du tänker då.
Ja! Det är de! Men de behöver inte vara genuint onda för det. De har blivit som de är av olika anledningar, vilka vet jag inte.
Men man måste tro att människor kan förändras.
Nu tror inte jag att Breivik kommer förändras, för han vill inte det. Jag tror inte heller att många av dem som tänker och tycker som han eller andra terrorister kommer förändras, för de vill inte det.
Men vi måste tro att det är möjligt annars finns det inget hopp kvar.
Jag förstår också att det är en sjuk sak att inte tänka på den här terroristen som ond. Det gör såklart jag också, det gör nog alla normalt fungerande människor. Man tänker diverse otäcka saker om honom och det gör man såklart med rätta. Lika väl som man har rätt att bli arg på människor som gjort en illa. Man ska det, man ska reagera, man ska markera.
Men om vi tar ett lite "lättare" exempel (för den norska terroristen är verkligen ett extremfall). En Sverigedemokrat kan ha hemska åsikter och bete sig på rent onda sätt. Men så kanske denne SDare hamnar i en period i livet då den tänker om. Då den väljer att lämna SD och förändra sitt sätt att tänka och se på världen.
Då kan inte vi andra fortsätta dömma den efter hur den var förut. Vi måste tro att man kan välja om, att man kan ändra sig, att man kan bli bättre. För annars är det ju ingen idé att ändra sig. Om man som rasist inte tror det finns ett liv "utanför" sin lilla bubbla, varför ska man då lämna den?
Jag säger inte att man ska släta över personers förflutna eller aldrig ställa folk mot väggen, självklart måste man stå till svars för sina handlingar och bevisa sin vilja till förändring. Men vi måste vara precis så toleranta som vi säger oss vara.
För om vi inte tror att folk kan förändras, om vi tror att vissa människor är genuint onda - då finns det ju egentligen inga alternativ mer än att <skjuta av dem> om vi vill bli av med dem. Sjukt va?!
Men om vi inte tror på att förändring är möjligt, då är det ju ingen idé med nånting, varken antimobbning, antirasism eller antifascism. Då är det bara att samla ihop alla och göra sig av med dem. Och det är inte direkt en metod som känns så fräsch för mig i alla fall.
Är det svårt att förstå hur jag tänker?
Jag inser att det i det här inlägget flera gånger låter som att jag försvarar den norska terroristen, eller rättfärdigar hans beteende med "en taskig barndom" - det gör jag inte! Absolut inte.
Men som sagt, han och andra terrorister är extremfall.
Det jag vill förklara är att om man ärligt talat tror att det finns onda och goda människor - då kan man lägga ner allt vad kamp heter, för vilka ska man vinna? De redan frälsta? De som redan är "goda"?
Jag skrev det förut, man ska bli förbannad ibland, man ska ställa folk till svars, man ska markera och reagera.
Men grundtanken i livet kan inte vara att vissa människor är genuint goda och vissa är genuint onda, för då finns inget hopp, ingen idé och ingen kamp.
Förstår ni hur jag tänker? Någon kanske tycker det här är helsnurrigt eller att jag är dum i huvudet. Kom gärna med feedback (konstruktiv, inga påhopp tack), för jag förstår att allt det här kanske låter märkligt och flummigt. Det är svårt att skriva ner ett sätt att tänka på ett konkret sätt så att man får fram kärnan i det man menar.
trying to recall...
The keystone
Hoppsan, jag var visst inte så bra på att blogga mycket förra veckan. Hade tänkt mitt ett inlägg om dagen men så blev det ju inte.
Men jag tänkte fortsätta på mitt tema, om att VARA saker. Eller snarare om man ÄR nånting?
Ni ska nu få grundstenen som jag bygger den här teorin på:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.
Men jag tänkte fortsätta på mitt tema, om att VARA saker. Eller snarare om man ÄR nånting?
Ni ska nu få grundstenen som jag bygger den här teorin på:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderberg
Förklaring och vidarutveckling kommer senare, funder på det här en stund nu...
Jag är inte en god människa!
När jag gick i trean hade jag en tjej i min klass som hette Jenny, hon var en tuff tjej och ganska populär. Hon var som många av oss andra, duktig på att ställa sina kompisar mot varandra och snacka skit för att själv behålla sin position.
En gång hade hon varit dum mot mig, idag minns jag inte ens vad det handlade om men jag vet att jag blev arg då. Ledsen och arg!
Jag tyckte jag var ”annorlunda” när jag var liten, en person som inte hade någon riktig bästis, en som inte hade moderiktiga kläder, en som pratade på sätt som de jämnåriga inte förstod, en som lyssnade på Kristina från Duvemåla och var inte på något sätt i det ”övre skiktet” i klassen. Jag var en reservkompis och någon som alltid fanns där när man behövde något, om det så var en rastkompis för dagen, något att ta följe med hem, någon som hämtade mjölk i matsalen och så vidare, men också en sån som inte krävde något tillbaka. Jag var någon som var nöjd med att få vara behövd, ibland. Således var jag inte en person som sa ifrån ordentligt när någon gjorde någonting mot mig. Jag visste att jag inte hade någon som backade upp mig och självkänsla får man inte medfött.
Den här gången när Jenny varit dum mot mig så kände jag bara sån ilska och det enda jag kunde komma på att göra var att på något vis hämnas. Så när gymnastiken hade börjat den dagen såg jag till att vara sist ut från omklädningsrummet. Med mig hade jag en klasskompis som väl var det närmaste ”bästis” jag kom. Jag tog då Jennys skidhandskar och doppade fingertopparna i toalettstolen (utan att ha gjort någonting i den, alltså nyspolad) och sedan la jag dem i papperskorgen. Hämnd!
Ganska oskyldigt - kanske någon tycker, för jävligt – kanske någon annan tycker. Det beror på vad man själv har för erfarenheter och värderingar.
Men självklart så hittade Jenny sina handskar när gympatimmen var slut och när hon upprört frågade vem som gjort så var min ”bästis” snabb att berätta att det var jag. Inför hela klassens tjejer.
Jag ville att jorden skulle öppna sig, sluka mig hel och att alla skulle glömma bort att jag nånsin funnits.
Jag försökte förklara mig och försvara mig genom att säga att jag var arg och det var därför jag gjort så. Men alla tyckte jag var äcklig och dum i huvudet.
Självklart räckte det inte med den här förgörelsen i omklädningsrummet utan på matrasten fick hela klassen veta, sedan blev det ett ämne på fredagens klassråd. Så om det var någon som hade missat mitt förskräckliga dåd så fick man chansen att höra om det då.
Jag fick förklara mig inför hela klassen, jag bad om ursäkt och fröken höll en lång utläggning om hur det inte var okej att bete sig som jag hade gjort. Att jag gjort det för att jag var sårad, arg och ledsen kom aldrig riktigt fram, var inte riktigt viktigt.
Jag skäms än idag när jag berättar om den här händelsen, för jag vet ju att det var fel av mig att göra så som jag gjorde och det är fram tills idag väldigt få som känner till den. Jag berättade om den för en person som tills nyss stod mig närmast i livet och hen tyckte det var jättehemskt gjort. Skammen kändes lika mycket då som den gjorde för 14 år sedan.
Jag berättar den här historien nu för att jag vill skriva om ifall det verkligen är så att människor ÄR på ett visst sätt. Man säger så slentrianmässigt att ”Hen är en snäll person”, ”En god människa”, ”En ond människa”, ”En opålitlig människa” och så vidare och så hänvisar man till personens handlingar. Alltså dömer folk efter deras handlingar. Och det är väl det man får göra för att kunna bedöma människor över huvud taget, men är det vad vi ska göra? Varför gör vi det? Hur gör vi det? Vem använder vi som "måttstock" när vi dömer folk?
Personligen tycker jag det är fascinerande först när man intresserar sig för varför personer beter sig som de gör eller i vilka sammanhang de gör det.
Jag vet att jag redan nämnt detta på bloggen förut men jag kommer utveckla det mer. Tankar, idéer, påståenden och annat…
Det är i alla fall den här veckans mål.
Så, to be continued…
Kan skenet bedra? Kan man se på en människa om den är på ett visst sätt?
Glad påsk i bloggtorkan
Okej. Det är officiellt, jag suger på att blogga. Jag tänker att det är för att jag inte har tid. Jag jobbar typ jämt och har ingen kamera, samt att datorn jag mostly använder inte går att flytta så mkt för då åker strömsladden ut och då dör den. Därför tar jag typ aldrig photoboot heller. Heter det så? Photoboot?
Nu är jag hemma i Borås och ska la måla ägg osv. Har köpt någon dyr metallicfärg sommar ska testa nu. Inkluderar skyddshandskar. Kanske att jag får mer tid att blogga nu när det är vår osv. Trots snö och storm 24/7.
Nu ska här skapas episka ägg!
GLAD PÅSK!!
Sooooooo CUTE!
Så här ska mina barn också bli....
Hen-debatten och den grejen...
Hej.
Jag skypar med mina syskon. Bra liv.
Hej då.
Här kommer lite bilder.
Hej då igen.
Jag är förresten nästan frisk nu. Skönt? Ja.
Hej då för sista gången.
Ja, i det här inlägget alltså.
Glad helg.
Hej jag är ett cp. öööh. troll.
Hej jag har rätt snygga tights. Neonrosa. Think pink - som någon sa. Det är mitt bidrag i Hen-debatten.
Jag skypar med mina syskon. Bra liv.
Hej då.
Här kommer lite bilder.
Hej då igen.
Jag är förresten nästan frisk nu. Skönt? Ja.
Hej då för sista gången.
Ja, i det här inlägget alltså.
Glad helg.
Hej jag är ett cp. öööh. troll.
Hej jag har rätt snygga tights. Neonrosa. Think pink - som någon sa. Det är mitt bidrag i Hen-debatten.
från sjuksängen
Ok. Hej!.
Jag är sjuk igen. Och igår hade jag tusen saker jag ville skriva om och tänkte att "imorrn ska jag..."
men nu sitter jag här och har 0% inspiration.
Istället tänker jag googla på snygga människor och kläder. Kanske kolla senaste avsnittet av Kontoret. Bara för att kolla exakt hur dåligt det är. Om det är det.
Jag tror precis som alla andra att våren är påväg. Solen sken idag. Jättepepp för någon som legat i sägen och sovit, löst körsord och tragglat sig igenom 60 sidor av Tyskungen av Camilla Läckberg (känner mig på något sätt smutsig när jag läser Läckberg. Jag gillar ju Marklund. Sjukt ocreddigt, jag vet!) (Jag tycker också det är pinsamt att The police i den här boken heter Martin Molin. Pinigt!).
Nu till snygga kläder och människor. Och vice versa.
Hörs!
Här kommer en liten bild på mig och hur fräsch jag är idag:
...or not. Snarare såhär:
Fast inte så rödhårig...
Jag är sjuk igen. Och igår hade jag tusen saker jag ville skriva om och tänkte att "imorrn ska jag..."
men nu sitter jag här och har 0% inspiration.
Istället tänker jag googla på snygga människor och kläder. Kanske kolla senaste avsnittet av Kontoret. Bara för att kolla exakt hur dåligt det är. Om det är det.
Jag tror precis som alla andra att våren är påväg. Solen sken idag. Jättepepp för någon som legat i sägen och sovit, löst körsord och tragglat sig igenom 60 sidor av Tyskungen av Camilla Läckberg (känner mig på något sätt smutsig när jag läser Läckberg. Jag gillar ju Marklund. Sjukt ocreddigt, jag vet!) (Jag tycker också det är pinsamt att The police i den här boken heter Martin Molin. Pinigt!).
Nu till snygga kläder och människor. Och vice versa.
Hörs!
Här kommer en liten bild på mig och hur fräsch jag är idag:
...or not. Snarare såhär:
Fast inte så rödhårig...
Ibland måste man bara rida ut stormen?
Hej du!
Nu var det längesen jag skrev, eller hur?! Det är för att det varit mycket på jobbet tror jag. Jag vet, jag skriver alltid så, men det är ju sant.
Man jobbar, kommer hem, pratar med människor om jobbet, somnar av utmattning, man går till jobbet, kommer hem, pratar med människor om jobbet, somnar av utmattning..... etc....
Jag skrev igår på bloggen att jag var på väg in i ett svart hål men nu har jag mindslaped mig ur från det. Nu vill jag bara ha VÅR!!!!!!!!!!!!!
Har ju köpt nya vårjackor som jag måste använda snart plus att jag är så sugen på vårinredning, tulpaner, grönt, gult.. och sånt. Ja.
Hur har du det? Jag saknar dig. Jag saknar alla. Måste åka hem snart. Hem till Borås alltså. Träffa vänner, familj, tanka lite. Ibland glömmer man hur viktigt sånt är. Jag glömmer bort saker som är bra för mig, att äta, musik, vänner, sova, läsa böcker, se bra filmer osv osv osv.
Jag bara grottar ner mig i problem, måsten, ansvar, oroligheter osv. Det är så dumt!
Vi pratade om boken "Att välja glädje" av Kaj Pollack (jag vet inte om han stavar så men jag orkar inte googla) på jobbet här om dagen men jag får sån prestationsångest av sånna där självhjälpsböcker. Jag får liksom dåligt samvete om jag inte lyckas "välja" glädje. Om jag ändå sugs in i ett sånt där hål och då blir det liksom bara ännu värre.
"Men det är bara att bestämma sig och inte vara ett offer" säger kollegorna. Jag har bestämt mig 173 842 gånger men det är inte direkt som att jag tycker det är härligt att va i dom där skithålen. Men ibland måste man rida ut dom. Antingen mota Olle i grind.. eller bara, släppa in honom, låta honom äta och sedan vänta på att han går. Efter det går man helt enkelt gå och handla och börja fylla på förrådet igen...
Nåja, jag ska inte bli långrandig eller smårutig idag.
Ska fortsätta kolla på Äntligen hemma och lära mig att det jag på jobbet kallar för att "dutta" egentligen heter Stöppla.
Nu var det längesen jag skrev, eller hur?! Det är för att det varit mycket på jobbet tror jag. Jag vet, jag skriver alltid så, men det är ju sant.
Man jobbar, kommer hem, pratar med människor om jobbet, somnar av utmattning, man går till jobbet, kommer hem, pratar med människor om jobbet, somnar av utmattning..... etc....
Jag skrev igår på bloggen att jag var på väg in i ett svart hål men nu har jag mindslaped mig ur från det. Nu vill jag bara ha VÅR!!!!!!!!!!!!!
Har ju köpt nya vårjackor som jag måste använda snart plus att jag är så sugen på vårinredning, tulpaner, grönt, gult.. och sånt. Ja.
Hur har du det? Jag saknar dig. Jag saknar alla. Måste åka hem snart. Hem till Borås alltså. Träffa vänner, familj, tanka lite. Ibland glömmer man hur viktigt sånt är. Jag glömmer bort saker som är bra för mig, att äta, musik, vänner, sova, läsa böcker, se bra filmer osv osv osv.
Jag bara grottar ner mig i problem, måsten, ansvar, oroligheter osv. Det är så dumt!
Vi pratade om boken "Att välja glädje" av Kaj Pollack (jag vet inte om han stavar så men jag orkar inte googla) på jobbet här om dagen men jag får sån prestationsångest av sånna där självhjälpsböcker. Jag får liksom dåligt samvete om jag inte lyckas "välja" glädje. Om jag ändå sugs in i ett sånt där hål och då blir det liksom bara ännu värre.
"Men det är bara att bestämma sig och inte vara ett offer" säger kollegorna. Jag har bestämt mig 173 842 gånger men det är inte direkt som att jag tycker det är härligt att va i dom där skithålen. Men ibland måste man rida ut dom. Antingen mota Olle i grind.. eller bara, släppa in honom, låta honom äta och sedan vänta på att han går. Efter det går man helt enkelt gå och handla och börja fylla på förrådet igen...
Nåja, jag ska inte bli långrandig eller smårutig idag.
Ska fortsätta kolla på Äntligen hemma och lära mig att det jag på jobbet kallar för att "dutta" egentligen heter Stöppla.
walking the (kind of border)line
Balanserar på gränsen till ett svart hål just nu (men nej, jag har inte borderline).
Måste fokusera på att stanna på rätt sida(bara).
Återkommer när förnuftet och det där infunnit sig(igen).
Ni som läser å kommenterar... <3
Måste fokusera på att stanna på rätt sida(bara).
Återkommer när förnuftet och det där infunnit sig(igen).
Ni som läser å kommenterar... <3
Behind these hazel eyes...
Jag vill börja det här inlägget med att säga att jag vet att jag inte är korkad eller dum i huvudet.
För det kanske kommer låta som något slags offerbrev det jag nu kommer skriva, men det är inte tanken. Det är inte det som det här är.
Jag känner mig i väldigt många sammanhang, ofta när jag bara sitter och tittar på TV eller läser en tidning också, som obildad. Jag vet inte saker. Jag kan inga namn, årtal, sammanhang och så vidare. Jag känner mig ointellektuell (se, jag vet inte ens om det finns ett ord som heter så!)!
Jag vet exakt vilken karaktär jag skulle spela i en film, den fattiga, obildade flickan men som har en snäll och god personlighet så folk gillar henne ändå. Hon får träffa fancy people och klarar sig ganska bra, men innerst inne känner hon att hon inte passar in och hon låter småsaker påverka henne för att hon är rädd att dom när som helst ska komma på henne och neka henne tillträde till deras liv. Så känner jag mig.
Jag vet inte exakt vilka dessa fancy people är eller vad dom skulle neka mig, men det scenariot beskriver mina känslor.
Ibland känns det som en halvtaskig ursäkt när jag för mig själv tänker att jag inte är så bildad för att jag har haft fullt upp med annat, fullt upp med att leva - överleva.
Det känns så girigt och fåfängt att säga en sån sak när otroligt många intellektuella, smarta och framgångsrika människor kommer från missbrukarhem eller kanske har dom inte ens haft något hem!
Jag kommer från en arbetarklassfamilj som bitvis haft det väldigt tufft. Jag har fått växa upp fort och behövt tänka på och ta ansvar för saker som många av mina kompisar inte behövt. Min hjärna har varit överfull med att hålla koll på vardagen, det har liksom inte gått in fakta om Sveriges statsministrar eller olika politiska analyser, världsgeografi eller subkulturfenomen. Jag ser själv nu när jag skriver, vilken URSÄKT det här låter som, men det är så som jag upplever det. 2008 till exempel (då bodde jag inte hemma längre) är ett år som jag totalt tappat. Jag minns det inte. Eller det är klart jag minns vissa saker. Men jag minns inte stora saker som hände det året, för jag hade fullt upp med att orka överleva till nästa dag. Och 2009 har jag också svårt att minnas, förutom de stunder då jag var tvungen att fokusera på att andas och intala mig själv att jag inte skulle dö. Att det inte fanns något mörker som skulle äta upp mig.
Låter det stört? Det var min verklighet.
Men det är så lätt att glömma bort när man sitter i sällskap som diskuterar olika historiska händelser eller musikgrupper som man aldrig hört talas om eller personer som lika gärna hade kunnat vara fiktiva. Då är det lätt att jag glömmer bort varför jag inte har något att tillföra diskussionen.
Men hur tar man igen?
Hur blir man bildad?
Man läser, man tittar på nyheterna, man diskuterar...bla bla bla....
Men det känns inte som att det fastnar! Det känns inte som att jag förstår ändå, det känns som att jag ligger så extremt långt bakom alla andra. Hur gör man?
Dock så menar jag inte att dom där två åren helt och hållet är orsaken till att jag är obildad men dom spelar stor roll.
Mycket handlar om det jag skrev längre upp, jag hade andra saker min hjärna var tvungen att deala med och jag klarade inte av det lika bra som de där framgångsrika maskrosbarnen helt enkelt.
Det är farligt att jämföra sig med andra. Det kan knäcka precis vem som helst.
För det kanske kommer låta som något slags offerbrev det jag nu kommer skriva, men det är inte tanken. Det är inte det som det här är.
Jag känner mig i väldigt många sammanhang, ofta när jag bara sitter och tittar på TV eller läser en tidning också, som obildad. Jag vet inte saker. Jag kan inga namn, årtal, sammanhang och så vidare. Jag känner mig ointellektuell (se, jag vet inte ens om det finns ett ord som heter så!)!
Jag vet exakt vilken karaktär jag skulle spela i en film, den fattiga, obildade flickan men som har en snäll och god personlighet så folk gillar henne ändå. Hon får träffa fancy people och klarar sig ganska bra, men innerst inne känner hon att hon inte passar in och hon låter småsaker påverka henne för att hon är rädd att dom när som helst ska komma på henne och neka henne tillträde till deras liv. Så känner jag mig.
Jag vet inte exakt vilka dessa fancy people är eller vad dom skulle neka mig, men det scenariot beskriver mina känslor.
Ibland känns det som en halvtaskig ursäkt när jag för mig själv tänker att jag inte är så bildad för att jag har haft fullt upp med annat, fullt upp med att leva - överleva.
Det känns så girigt och fåfängt att säga en sån sak när otroligt många intellektuella, smarta och framgångsrika människor kommer från missbrukarhem eller kanske har dom inte ens haft något hem!
Jag kommer från en arbetarklassfamilj som bitvis haft det väldigt tufft. Jag har fått växa upp fort och behövt tänka på och ta ansvar för saker som många av mina kompisar inte behövt. Min hjärna har varit överfull med att hålla koll på vardagen, det har liksom inte gått in fakta om Sveriges statsministrar eller olika politiska analyser, världsgeografi eller subkulturfenomen. Jag ser själv nu när jag skriver, vilken URSÄKT det här låter som, men det är så som jag upplever det. 2008 till exempel (då bodde jag inte hemma längre) är ett år som jag totalt tappat. Jag minns det inte. Eller det är klart jag minns vissa saker. Men jag minns inte stora saker som hände det året, för jag hade fullt upp med att orka överleva till nästa dag. Och 2009 har jag också svårt att minnas, förutom de stunder då jag var tvungen att fokusera på att andas och intala mig själv att jag inte skulle dö. Att det inte fanns något mörker som skulle äta upp mig.
Låter det stört? Det var min verklighet.
Men det är så lätt att glömma bort när man sitter i sällskap som diskuterar olika historiska händelser eller musikgrupper som man aldrig hört talas om eller personer som lika gärna hade kunnat vara fiktiva. Då är det lätt att jag glömmer bort varför jag inte har något att tillföra diskussionen.
Men hur tar man igen?
Hur blir man bildad?
Man läser, man tittar på nyheterna, man diskuterar...bla bla bla....
Men det känns inte som att det fastnar! Det känns inte som att jag förstår ändå, det känns som att jag ligger så extremt långt bakom alla andra. Hur gör man?
Dock så menar jag inte att dom där två åren helt och hållet är orsaken till att jag är obildad men dom spelar stor roll.
Mycket handlar om det jag skrev längre upp, jag hade andra saker min hjärna var tvungen att deala med och jag klarade inte av det lika bra som de där framgångsrika maskrosbarnen helt enkelt.
Det är farligt att jämföra sig med andra. Det kan knäcka precis vem som helst.
Critical is no shame...
...it's just a way to eclipse hate.
Hej du,
Jag bor just nu i en byggarbetsplats. Nej, det är inte så farligt som det låter, ska få ommålat i lägenheten bara, det fixas imorgon så det är inte så farligt. Tyvärr är det bara samma färg som redan är som gäller och vissa ställen bara "påbättring", men ändå. Det blir gött att få det gjort! Man har liksom stört sig på det rätt länge.
Idag har varit en spontan tänkardag. Jag antar att du inte fattar vad jag menar med det och jag klandrar dig inte. Jag har liksom tänkt mycket samtidigt som det hänt saker samtidigt som det varit väldigt lugnt. Jag vet, alla motsägelser som finns. Men jag kan inte förklara.
Började fundera på en sak jag såg på facebook, vad beskriver din identitet, med 3 ord. Lite som "beskriv dig själv med 3 ord" - vet du hur svårt det är?!!
Ska man beskriva sig själv med tre ord så kan man alltid välja lite utifrån situationen, är det en anställningsintervju säger man ju tre positiva saker som liksom har någon poäng i sammanhanget, ska man säga det på en dejt så säger man ju saker som känns viktiga där och säger man det bara till en kompis så måste man ju vara ärlig för det går ju inte att säga "tidsfascist" och så är man en sån som alltid kommer sent - för det vet ju kompisen!
Men att beskriva sin identitet... det är sinnessjukt svårt. Vilken nivå ska man lägga sig på liksom och vad ryms i orden? Har man bara tre ord så är det ju onödigt att slösa på massa synonymer...?
Människa - Tjej - Storasyster (grundläggande, vilket kön jag känner mig som, ansvarstagande, störst, dominant, omtänksam, beskyddande)
Glad - Snäll - Modemedveten (Känner att jag skrattar ofta, jag bryr mig om, jag gillar kläder)
Storasyster - Dotter - Familjevurmare (allt det där är jag ju...)
Boråsare - Barnskötare - Bloggare...
Kompis - Vuxen - Dansintresserad...
Omsorgsfull - Analytisk - Köttälskare...
Coca-colaälskare - Shoppingfreak - Tidsoptimist...
Bestämd - Kontrollfreak - Beslutsångest...
Smart - Outbildad - Granne...
Antirasist - Smal - Duschsångerska...
Alltså man kan ju hålla på för evigt.
Det går inte att bara säga tre primära saker. Människor som har barn och familj kan i alla fall säga två saker, för antagligen identifierar man sig med sitt föräldrarskap och kanske äktenskap, men jag - vad är jag?
Det rimmar också illa med min senaste lilla tankenöt...
ÄR man verkligen saker och ting?
Man säger ju ofta "Jag är sån" eller "Han är bara sån" osv, men ÄR folk verkligen...?
I de flesta fall där man säger så, så är ju folk olika. Jag ÄR snäll ibland, men inte alltid, jag ÄR flickvän i vissa perioder men inte alltid, jag ÄR bäst på vissa saker så länge det inte är någon som är bättre där...
Are you following?
Det är ganska viktigt att tänka på att människor inte är saker utan det är omständigheter, situationer och samspelet med andra som utgör hur eller vad man är.
När jag är hemma hos mamma, då är jag dotter och storasyster, när jag är hos mormor är jag barnbarn, när jag är hos dig, så är jag kompis... Då kanske du tänker "ja men du slutar ju inte vara dotter för att du är hos mig och är kompis", nä men om mamma dör - då är jag ju ingens dotter längre?
Okej, kanske dåligt exempel egentligen men jag tror du förstår hur jag menar.
Det är viktigt att tänka på när man handskas med personer man har svårt med. Ofta slänger man ur sig "Jag orkar inte med X för hen är så -----". X är antagligen inte alls sån i alla situationer och även om X är det, så kanske hen ändrar sig om något år när hen upplevt nånting som förändrat den.
Hur som helst, detta kanske blev abstrakt och konstigt men det är ändå en viktig sak att fundera på!
ÄR man verkligen saker och ting (positivt och negativt) och om man är det - vad är det man ÄR?
Vad ÄR du mer än människa, som du ALLTID är?
Förlåt att jag snurrar huvudet på dig, men du vet la hur snurrigt det är i mitt, jag behöver någon att dela allting med.
Nu ska jag äta soppa och titta på Eva och Adam fyra födelsedagar och ett fiasko - i reeent researchsyfte ofc.
Puss på dej
Jag vet att jag ser lite plufsig ut men den bjuder jag på - det är ju ändå ingenting jag alltid ÄR!
Spacklat. Jag älskar spackel - då vet man att saker är på G...
Hej du,
Jag bor just nu i en byggarbetsplats. Nej, det är inte så farligt som det låter, ska få ommålat i lägenheten bara, det fixas imorgon så det är inte så farligt. Tyvärr är det bara samma färg som redan är som gäller och vissa ställen bara "påbättring", men ändå. Det blir gött att få det gjort! Man har liksom stört sig på det rätt länge.
Idag har varit en spontan tänkardag. Jag antar att du inte fattar vad jag menar med det och jag klandrar dig inte. Jag har liksom tänkt mycket samtidigt som det hänt saker samtidigt som det varit väldigt lugnt. Jag vet, alla motsägelser som finns. Men jag kan inte förklara.
Började fundera på en sak jag såg på facebook, vad beskriver din identitet, med 3 ord. Lite som "beskriv dig själv med 3 ord" - vet du hur svårt det är?!!
Ska man beskriva sig själv med tre ord så kan man alltid välja lite utifrån situationen, är det en anställningsintervju säger man ju tre positiva saker som liksom har någon poäng i sammanhanget, ska man säga det på en dejt så säger man ju saker som känns viktiga där och säger man det bara till en kompis så måste man ju vara ärlig för det går ju inte att säga "tidsfascist" och så är man en sån som alltid kommer sent - för det vet ju kompisen!
Men att beskriva sin identitet... det är sinnessjukt svårt. Vilken nivå ska man lägga sig på liksom och vad ryms i orden? Har man bara tre ord så är det ju onödigt att slösa på massa synonymer...?
Människa - Tjej - Storasyster (grundläggande, vilket kön jag känner mig som, ansvarstagande, störst, dominant, omtänksam, beskyddande)
Glad - Snäll - Modemedveten (Känner att jag skrattar ofta, jag bryr mig om, jag gillar kläder)
Storasyster - Dotter - Familjevurmare (allt det där är jag ju...)
Boråsare - Barnskötare - Bloggare...
Kompis - Vuxen - Dansintresserad...
Omsorgsfull - Analytisk - Köttälskare...
Coca-colaälskare - Shoppingfreak - Tidsoptimist...
Bestämd - Kontrollfreak - Beslutsångest...
Smart - Outbildad - Granne...
Antirasist - Smal - Duschsångerska...
Alltså man kan ju hålla på för evigt.
Det går inte att bara säga tre primära saker. Människor som har barn och familj kan i alla fall säga två saker, för antagligen identifierar man sig med sitt föräldrarskap och kanske äktenskap, men jag - vad är jag?
Det rimmar också illa med min senaste lilla tankenöt...
ÄR man verkligen saker och ting?
Man säger ju ofta "Jag är sån" eller "Han är bara sån" osv, men ÄR folk verkligen...?
I de flesta fall där man säger så, så är ju folk olika. Jag ÄR snäll ibland, men inte alltid, jag ÄR flickvän i vissa perioder men inte alltid, jag ÄR bäst på vissa saker så länge det inte är någon som är bättre där...
Are you following?
Det är ganska viktigt att tänka på att människor inte är saker utan det är omständigheter, situationer och samspelet med andra som utgör hur eller vad man är.
När jag är hemma hos mamma, då är jag dotter och storasyster, när jag är hos mormor är jag barnbarn, när jag är hos dig, så är jag kompis... Då kanske du tänker "ja men du slutar ju inte vara dotter för att du är hos mig och är kompis", nä men om mamma dör - då är jag ju ingens dotter längre?
Okej, kanske dåligt exempel egentligen men jag tror du förstår hur jag menar.
Det är viktigt att tänka på när man handskas med personer man har svårt med. Ofta slänger man ur sig "Jag orkar inte med X för hen är så -----". X är antagligen inte alls sån i alla situationer och även om X är det, så kanske hen ändrar sig om något år när hen upplevt nånting som förändrat den.
Hur som helst, detta kanske blev abstrakt och konstigt men det är ändå en viktig sak att fundera på!
ÄR man verkligen saker och ting (positivt och negativt) och om man är det - vad är det man ÄR?
Vad ÄR du mer än människa, som du ALLTID är?
Förlåt att jag snurrar huvudet på dig, men du vet la hur snurrigt det är i mitt, jag behöver någon att dela allting med.
Nu ska jag äta soppa och titta på Eva och Adam fyra födelsedagar och ett fiasko - i reeent researchsyfte ofc.
Puss på dej
Jag vet att jag ser lite plufsig ut men den bjuder jag på - det är ju ändå ingenting jag alltid ÄR!
Spacklat. Jag älskar spackel - då vet man att saker är på G...
Anyway...
Har egentligen inget viktigt eller vettigt att skriva idag. Har en knasig vecka, känns som jag har det varje vecka - men jag är nog som min kollega sa, inne i nån form av utveckligsfas. Känner mig som 16 igen och osäker på vem jag är och vem/vad jag vill bli. Det speglar sig i allt från stil och kläder till attityd och tankar. Skitjobbigt. Just när man börjar känna sig vuxen och tänka att det var längesen studenten och sånt - då kommer en repris! Varför var det ingen som varnade mig för 23års krisen!?
Nu är den här i alla fall. Katastrofalt mycket här!
Och för att döva en ångest med en annan så "nät-fönster-shoppar" jag. Dvs, jag kollar på saker på nätet som jag inte kan köpa för jag har inte råd at the moment... och med tanke på alla kommande utgifter närmsta halvåret (och sedan är jag arbetslös) så kommer jag aldrig få råd heller. Fett!!
Hur som helst, dom här vill jag ha. Och ursäkta deppigheten i inlägget, jag är inte så deppig. Men som sagt, det snurrar massa olika stuff i min skalle just nu...
Och har ni inget för er kan nu ju lyssna på en ny favorit till mig: Coffey Andersson - Worship unplugged (på spotify!)
Nu är den här i alla fall. Katastrofalt mycket här!
Och för att döva en ångest med en annan så "nät-fönster-shoppar" jag. Dvs, jag kollar på saker på nätet som jag inte kan köpa för jag har inte råd at the moment... och med tanke på alla kommande utgifter närmsta halvåret (och sedan är jag arbetslös) så kommer jag aldrig få råd heller. Fett!!
Hur som helst, dom här vill jag ha. Och ursäkta deppigheten i inlägget, jag är inte så deppig. Men som sagt, det snurrar massa olika stuff i min skalle just nu...
Och har ni inget för er kan nu ju lyssna på en ny favorit till mig: Coffey Andersson - Worship unplugged (på spotify!)
Konichiwa bitches
Hej Du,
Vilken vecka jag har haft! Den har varit jättejobbig. Det handlar mycket om jobb och tankar och mig själv, precis som jag skrivit innan. Den här veckan har verkligen utmanat mig på flera sätt på jobbet och jag är tacksam att den är över. Inte för att det är säkert att nästa vecka blir så mycket bättre, men man behöver ju pausa.
Dock så vet jag att jag kommer starkare ur det här. Och som min "mentor" och goda vän samt kollega C. sa. Så här är livet. När det är jobbigt och man blir frustrerad, arg, ledsen, besviken, upprörd osv... så är det bara att inse - sånt är livet. Det är inte fantastiskt hela tiden. Och det predikar ju jag själv som om det vore tatuerat i svanken på mig. Att livet inte bara är fantastiskt.
Men det är lite knasigt att känna sig ifrågasatt. Man liksom krymper och växer på samma gång. Man känner sig liten och dum och börjar tvivla på sig själv, samtidigt som man får tid att reflektera och vara ärlig mot sig själv och flera gånger den här veckan har jag tänkt "vad fan vet jag egentligen?", alltså verkligen! Jag vet att jag oftast inte svär så här, men det är verkligen så jag har känt och tänkt! Jag har tvivlat så himla mycket på allt jag är och har. Men samtidigt har jag flera gånger tänk "Men det här KAN jag verkligen" eller "Det här VET jag faktiskt, jag har gjort/sagt såhär av en anledning". Jag har liksom blivit mer osäker och säker på samma gång.
Jag har insett vilken människa jag har vuxit till.
Ibland får jag för mig att det är lite coolt att vara lite mörksinnad, rädd för döden och att dränka allt med fester, killar, alkohol, pålagd stil, låtsasvänner och engelska låneord. Jag har inte levt så, men jag har varit lite avis på "coola" människor som lever så (man läser ju bloggar och skvaller ibland), men samtidigt är jag så stolt över den rena människan jag blivit.
- Jag säger inte att jag ALDRIG snackar skit eller beter mig korrekt och bra. Men jag står 99% av alla gånger för mina åsikter, jag säger ifrån, jag säger emot, jag ifrågasätter och jag kämpar för det jag tror på. Jag kämpar för mig själv. Och alla andra som är som jag är.
Jag är bra på att prata med människor och att se människor, stora som små, jag är bra på att förstå folks känslor och problem men också bra på att uppmuntra och visa omtanke. Jag är inte en sån dålig person som jag så ofta tror.
När mina reflexer går igång, när jag hör något och tänder till - då är jag bra!
Även om jag kan gå på ganska hårt och hävda min tes in i döden - så är jag bra, för jag reagerar! Jag kämpar på de svagas sida, jag kämpar mot orättvisor, ilska, avundsjuka och andra mörka saker som kan göra människor elaka (för ingen är elak i grunden tror jag).
Jag vet att det är lite fult att säga och lite anti-jante osv osv osv...
Men jag är faktiskt stolt över mig själv.
Inte alltid och varje dag och varje stund och sekund. Men all in all, så är jag nog en tjej jag hade velat vara kompis med. En tjej jag hade pratat med när jag behövde stöd. En tjej jag hade bjudit på mitt kalas och kanske till och med skickat julkort till (om jag kom ihåg att posta dom i tid!)
Och den känslan... den gör det värt att orka igenom veckor som denna.
Trevlig helg nu.
Och vet du, du är också grym. Annars hade jag inte skrivit till dig.
Nu ska jag fortsätta sittdansa...
Vilken vecka jag har haft! Den har varit jättejobbig. Det handlar mycket om jobb och tankar och mig själv, precis som jag skrivit innan. Den här veckan har verkligen utmanat mig på flera sätt på jobbet och jag är tacksam att den är över. Inte för att det är säkert att nästa vecka blir så mycket bättre, men man behöver ju pausa.
Dock så vet jag att jag kommer starkare ur det här. Och som min "mentor" och goda vän samt kollega C. sa. Så här är livet. När det är jobbigt och man blir frustrerad, arg, ledsen, besviken, upprörd osv... så är det bara att inse - sånt är livet. Det är inte fantastiskt hela tiden. Och det predikar ju jag själv som om det vore tatuerat i svanken på mig. Att livet inte bara är fantastiskt.
Men det är lite knasigt att känna sig ifrågasatt. Man liksom krymper och växer på samma gång. Man känner sig liten och dum och börjar tvivla på sig själv, samtidigt som man får tid att reflektera och vara ärlig mot sig själv och flera gånger den här veckan har jag tänkt "vad fan vet jag egentligen?", alltså verkligen! Jag vet att jag oftast inte svär så här, men det är verkligen så jag har känt och tänkt! Jag har tvivlat så himla mycket på allt jag är och har. Men samtidigt har jag flera gånger tänk "Men det här KAN jag verkligen" eller "Det här VET jag faktiskt, jag har gjort/sagt såhär av en anledning". Jag har liksom blivit mer osäker och säker på samma gång.
Jag har insett vilken människa jag har vuxit till.
Ibland får jag för mig att det är lite coolt att vara lite mörksinnad, rädd för döden och att dränka allt med fester, killar, alkohol, pålagd stil, låtsasvänner och engelska låneord. Jag har inte levt så, men jag har varit lite avis på "coola" människor som lever så (man läser ju bloggar och skvaller ibland), men samtidigt är jag så stolt över den rena människan jag blivit.
- Jag säger inte att jag ALDRIG snackar skit eller beter mig korrekt och bra. Men jag står 99% av alla gånger för mina åsikter, jag säger ifrån, jag säger emot, jag ifrågasätter och jag kämpar för det jag tror på. Jag kämpar för mig själv. Och alla andra som är som jag är.
Jag är bra på att prata med människor och att se människor, stora som små, jag är bra på att förstå folks känslor och problem men också bra på att uppmuntra och visa omtanke. Jag är inte en sån dålig person som jag så ofta tror.
När mina reflexer går igång, när jag hör något och tänder till - då är jag bra!
Även om jag kan gå på ganska hårt och hävda min tes in i döden - så är jag bra, för jag reagerar! Jag kämpar på de svagas sida, jag kämpar mot orättvisor, ilska, avundsjuka och andra mörka saker som kan göra människor elaka (för ingen är elak i grunden tror jag).
Jag vet att det är lite fult att säga och lite anti-jante osv osv osv...
Men jag är faktiskt stolt över mig själv.
Inte alltid och varje dag och varje stund och sekund. Men all in all, så är jag nog en tjej jag hade velat vara kompis med. En tjej jag hade pratat med när jag behövde stöd. En tjej jag hade bjudit på mitt kalas och kanske till och med skickat julkort till (om jag kom ihåg att posta dom i tid!)
Och den känslan... den gör det värt att orka igenom veckor som denna.
Trevlig helg nu.
Och vet du, du är också grym. Annars hade jag inte skrivit till dig.
Nu ska jag fortsätta sittdansa...
Förr eller senare faller allt?
Hej Du,
Egentligen har jag inte tid att skriva idag, jag måste titta på Homeland, haha. Har du sett den serien? Så sjukt bra. Väldigt spännande. Tyvärr finns den inte på Play, inte än i alla fall.
Jag har sjutusen tankar som snurrar i mitt huvud nu och det är så himla jobbigt. Eftersom jag som sagt inte har tid att skriva nu så spaltar jag dom bara så kan vi prata om det en annan dag.
*Jobbmiljön - Vem är jag i den? Vad har jag gjort? Är jag bra? osv osv osv....
*Framtiden - Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Vad vill jag?
*JAG - Varför är jag så osäker? Varför är jag ett sånt kontrollfreak? Hur ska jag bli säker? Vem är jag? Vad vill jag? osv osv osv
*Ekonomi - Som alltid
*Familjen - Som är så långt bort ibland...
*Vänner - Som är ännu längre bort...
Som sagt, sjukt mycket tankar och den stressen tär på mig. Väldigt mycket. Jag känner mig nedstämd, stressad, har svårt att sova, svårt att njuta i stunden av olika saker... Det känns som jag alltid glömt nånting eller är försenad till nånting eller inte gör tillräckligt. Jag är bara nervös för att något ska rasa hela tiden!
Så. Otroligt. Nervös. Hela tiden.
Egentligen har jag inte tid att skriva idag, jag måste titta på Homeland, haha. Har du sett den serien? Så sjukt bra. Väldigt spännande. Tyvärr finns den inte på Play, inte än i alla fall.
Jag har sjutusen tankar som snurrar i mitt huvud nu och det är så himla jobbigt. Eftersom jag som sagt inte har tid att skriva nu så spaltar jag dom bara så kan vi prata om det en annan dag.
*Jobbmiljön - Vem är jag i den? Vad har jag gjort? Är jag bra? osv osv osv....
*Framtiden - Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Vad vill jag?
*JAG - Varför är jag så osäker? Varför är jag ett sånt kontrollfreak? Hur ska jag bli säker? Vem är jag? Vad vill jag? osv osv osv
*Ekonomi - Som alltid
*Familjen - Som är så långt bort ibland...
*Vänner - Som är ännu längre bort...
Som sagt, sjukt mycket tankar och den stressen tär på mig. Väldigt mycket. Jag känner mig nedstämd, stressad, har svårt att sova, svårt att njuta i stunden av olika saker... Det känns som jag alltid glömt nånting eller är försenad till nånting eller inte gör tillräckligt. Jag är bara nervös för att något ska rasa hela tiden!
Så. Otroligt. Nervös. Hela tiden.
Ehm...
Oj då. Här sitter jag och gnäller över att jag känner mig som en 8 åring och inte vuxen, men samtidigt skriver jag "liksom" 4 gånger i en mening. Inte så vuxet. Eller jo, nu för tiden pratar ju vuxna så eftersom sånna i min ålder ska föreställa vuxna och till och med småskitar som är 3-4 år YNGRE än jag ska föreställa vuxna. Vi som är liksom-generationen, Typ-barnen.. osv. Vi är vuxna nu, så därför tycker jag det ska betraktas som vuxet att säga liksom och typ lite då och då, för like it or not (jag vet, jag gillar det inte själv!) så pratar vuxna idag.
Man säger "Det är inte vuxet att prata så" eller "Det låter inte så vuxet" eller "Det låter inte så moget"...
Men hur konservativt är inte det? Bara för att man inte pratat så förr när man varit "vuxen" så kan man aldrig göra det för då är man omogen?!
Hur var det nu med det här med utveckling och sånt....?
Jag bara undrar, liksom!
Bjuder på en 100 år gammal bild. Livet liksom.
Man säger "Det är inte vuxet att prata så" eller "Det låter inte så vuxet" eller "Det låter inte så moget"...
Men hur konservativt är inte det? Bara för att man inte pratat så förr när man varit "vuxen" så kan man aldrig göra det för då är man omogen?!
Hur var det nu med det här med utveckling och sånt....?
Jag bara undrar, liksom!
Bjuder på en 100 år gammal bild. Livet liksom.
MÄÄÄH!!!
Det här skulle postas IGÅR! Men tydligen inte tyckte Blogg.se... Så det kommer idag istället.
Hej du,
Idag fick jag löneökning med 1000kr och jag är såååå stolt över mig själv!
Egenligen ville chefen bara höja med 500kr men jag stod på mig och var verkligen, bra.
Jag sa att jag tog mycket ansvar, tillförde mycket, förde avdelningen framåt och bidrog med ett väldigt bra förhållningssätt som uppskattas av både andra pedagoger och föräldrar. Sedan pratade vi om att man kan ha bra förhållningssätt osv och det är ju jättebra, men något som är ännu bättre är om man kan föra vidare det till andra kollegor och kanske hjälpa till att utveckla, inte bara en själv, utan hela arbetslaget och ens kollegor. Och jag kände, att jag tror faktiskt jag kan det! Så himla ego-boost!
Jag är så glad för mitt jobb för jag får växa och känna mig både duktig och utmanad. Fatta vilken kombo!
För känner man sig bara utmanad känner man sig dålig, som att man inte kan nånting. Och kan man allt, då blir det ju inget spännande. Men jag har best of both worlds!
Jag har en ny kollega nu också, det är jättespännande och hon verkar jättebra. Bra ideér och mycket kompetent. Känns skönt. Dock saknar jag redan min vän och mentor (hon vet inte att jag ser henne så tror jag, men det gör jag) C. Hon är fortfarande kvar på huset men inte på min avdelning, det känns tomt. Älskar hur jag kan bolla saker med henne, skratta med henne, lära & läras. Jag önskar alla människor en sån person i sina liv. Någon ödmjuk person som man kan titta på och lära av men som man också känner att man kan ge nånting till.
Låter det som att jag har det bra på jobbet? Det har jag!
Avslutar med lite mer ego-boost.
En mamma berättade idag att på jullovet hade hon suttit med sin dotter(ca 1,5 år) i knät och tittat i en tidning, när dom hade bläddrat fram till en sida med en, som mamman sa "glamorös fotomodell" och barnet, som knappt kan prata, hade pekat och utbrustit "Titta! Kim!" :D
Så trots att jag känner mig grå, blek, glåmig, tråkig och sunkig i mina tights och fleece-tröja (som det känns som att jag har varje dag) så är jag en glamorös fotomodell för en liten 1,5 åring i alla fall! Det känns ju lite pepp så här i höstmörkret.. eller förlåt, vinterslasket.. eller ja, vad det nu är.
Vi hörs snart!
Hej!
Hej du,
Idag fick jag löneökning med 1000kr och jag är såååå stolt över mig själv!
Egenligen ville chefen bara höja med 500kr men jag stod på mig och var verkligen, bra.
Jag sa att jag tog mycket ansvar, tillförde mycket, förde avdelningen framåt och bidrog med ett väldigt bra förhållningssätt som uppskattas av både andra pedagoger och föräldrar. Sedan pratade vi om att man kan ha bra förhållningssätt osv och det är ju jättebra, men något som är ännu bättre är om man kan föra vidare det till andra kollegor och kanske hjälpa till att utveckla, inte bara en själv, utan hela arbetslaget och ens kollegor. Och jag kände, att jag tror faktiskt jag kan det! Så himla ego-boost!
Jag är så glad för mitt jobb för jag får växa och känna mig både duktig och utmanad. Fatta vilken kombo!
För känner man sig bara utmanad känner man sig dålig, som att man inte kan nånting. Och kan man allt, då blir det ju inget spännande. Men jag har best of both worlds!
Jag har en ny kollega nu också, det är jättespännande och hon verkar jättebra. Bra ideér och mycket kompetent. Känns skönt. Dock saknar jag redan min vän och mentor (hon vet inte att jag ser henne så tror jag, men det gör jag) C. Hon är fortfarande kvar på huset men inte på min avdelning, det känns tomt. Älskar hur jag kan bolla saker med henne, skratta med henne, lära & läras. Jag önskar alla människor en sån person i sina liv. Någon ödmjuk person som man kan titta på och lära av men som man också känner att man kan ge nånting till.
Låter det som att jag har det bra på jobbet? Det har jag!
Avslutar med lite mer ego-boost.
En mamma berättade idag att på jullovet hade hon suttit med sin dotter(ca 1,5 år) i knät och tittat i en tidning, när dom hade bläddrat fram till en sida med en, som mamman sa "glamorös fotomodell" och barnet, som knappt kan prata, hade pekat och utbrustit "Titta! Kim!" :D
Så trots att jag känner mig grå, blek, glåmig, tråkig och sunkig i mina tights och fleece-tröja (som det känns som att jag har varje dag) så är jag en glamorös fotomodell för en liten 1,5 åring i alla fall! Det känns ju lite pepp så här i höstmörkret.. eller förlåt, vinterslasket.. eller ja, vad det nu är.
Vi hörs snart!
Hej!
You've got mail
Hej.
Jag är så sämst på att blogga och så tänker jag "vem bloggar jag för egentligen" och så kommer jag på att jag inte vet. Ibland tänker jag för Anna och ibland tänker jag för Pastorn och hans fru. Ibland tänker jag för mamma och ibland för mina systrar. Men ärligt talat tror jag ingen läser den här bloggen längre. Den dog liksom.
Men så funderar jag på att om jag börjar skriva det som mail istället, alltså som att jag faktiskt skrev till olika personer, då kanske det flyter på lättare, för jag skriver nästan aldrig till folk fast jag vill.
Och tanken är inte att ni (om ni nu läser!) ska svara, utan jag bara skriver till er. Och får ni panik och måste svara så får ni väl göra det. Men min tanke är inte att ni ska det. Och förresten, jag skriver inga namn, ni får gissa själva.
Så nu börjar jag.
Hej Du,
Vet du, ibland får jag tidsångest. Det kan gå till på olika sätt, ibland ångest över att jag är så ung, ibland för att jag är så gammal. När man är 23 ska man väl vara så himla vuxen och ha hunnit med så mycket och ha så mycket klart för sig osv. Det är liksom 5 år sedan man blev mydig. Fattar du? FEM ÅR!! Det är nästan 1/4 av ens liv.
Men hade det här varit USA hade man bara varit myndig i 2 år. Mycket bättre. Mindre press. Då hade man väl typ gått på College nu. Vad det nu är. Jag har aldrig fattat det och det är ju en sån sak som man aldrig vågar fråga för att man verkar korkad och man glömmer alltid bort att googla det. Så man bara kollar på skitfilm efter skitfilm där det alltid handlar om ett kompisgäng som väljer olika college:ar (jag vet, man kan inte säga så!) och det krisar mellan kärleksparet för att en är fattig och den andra rik och sen slutar det antingen med att den rika stannar kvar och går på det lokala college:et eller att den fattiga får ett stipendium och får gå på det rika colleg:et. Men vad ÄR College? Du vet nog det för du vet mer sånna saker än jag. Är det liksom högskola eller? Jag fattar inte åldrarna liksom. High school - gymnasie, College - Högskola/universitet? RÄTT??
Hur som helst, nu har jag lite panik för att det är så mycket 90-tal överallt och det påminner mig om alla drömmar jag hade på 90-talet. Jag skulle ju bli så FAB!
Eller iofs 90-talet varade en evighet, långt mycket längre än 00-talet så jag hann tänka massa saker, bland annat att jag ville bo i Stockholm och att jag skulle bli dagisfröken (jag trodde aldrig jag skulle bli dagisfröken i Sthlm dock) och SE! Det har jag ju lyckats med. Men mest tänkte jag att jag skulle bli storartad och cool eller nått. Jag tänkte nog väldigt mycket att jag skulle bli som Agneta Sjödin och vara med i Hänt Extra. För hon var liksom mamma-mysig men samtidigt fin och jobbade på TV och det verkade ju så skoj. Plus att hon fick gå på typ alla bios och ha snygga kläder på sig (vilket man såg i Hänt Extra då!). Jag är inte som Agneta Sjödin och jag är liksom vuxen nu! Jag har förvisso träffat Agneta Sjödin på en cool fest och det var ju en höjdpunkt men ÄNDÅ! Det blev inte som lilla Kim 8år hade tänkt.
Nu är du sådär smart och menar "men NÄR blir det som man tänkte när man var 8???"
Aaaa typ jämt känns det som!!!!
Vet inte hur många jag träffat senaste året som "bara vetat att dom skulle bli.....BLA BLA" vad dom nu är.
Eller som bara VETAT att dom aldrig skulle ha ett "vanligt jobb" utan att dom skulle satsa på... nånting.
Jag har också alltid VETAT att jag skulle bli nånting....ovanligt. Men SE! Nu är jag en skitvanlig barnskötarvikarie. Älskar det dock men ändå! Panik.
Jag vill aldrig mer ha buffalo-skor och jazzbyxor även om det är coolt (för det är fult!).
Det känns liksom som att jag är 8 år igen. Jag leker hela dagarna, jag "jobb-researchar" genom att lyssna på olika sagor och de smycken jag använder mest består av plastpärl-armband/halsband och alla kläder jag har är "bekväma", "praktiska" eller mjukiskläder! JAG ÄR 8 ÅR IGEN!!!! Och om 2 år kommer alla gå och se ut som Rebecca & Fiona = reinkarnationer från 90-talet! Panik. Jag vill inte. Det enda jag kan göra är att akutförvandlas till medelålders men det vill jag ju inte heller. Jag vill vara 23, hipp, cool, crazy och typ "she's only 23" du vet... utan att vara 90tal. Jag var så glad när 90-talet var över och nu bara kommer det tillbaka och biter mig i arslet.
Förlåt att jag gnäller men du är så bra på att lugna mig och säga bra saker. Du säger både sånt som jag vill höra och sånt som jag behöver höra. Därför är du bäst.
Puss och kram
Hej då.
Jag är så sämst på att blogga och så tänker jag "vem bloggar jag för egentligen" och så kommer jag på att jag inte vet. Ibland tänker jag för Anna och ibland tänker jag för Pastorn och hans fru. Ibland tänker jag för mamma och ibland för mina systrar. Men ärligt talat tror jag ingen läser den här bloggen längre. Den dog liksom.
Men så funderar jag på att om jag börjar skriva det som mail istället, alltså som att jag faktiskt skrev till olika personer, då kanske det flyter på lättare, för jag skriver nästan aldrig till folk fast jag vill.
Och tanken är inte att ni (om ni nu läser!) ska svara, utan jag bara skriver till er. Och får ni panik och måste svara så får ni väl göra det. Men min tanke är inte att ni ska det. Och förresten, jag skriver inga namn, ni får gissa själva.
Så nu börjar jag.
Hej Du,
Vet du, ibland får jag tidsångest. Det kan gå till på olika sätt, ibland ångest över att jag är så ung, ibland för att jag är så gammal. När man är 23 ska man väl vara så himla vuxen och ha hunnit med så mycket och ha så mycket klart för sig osv. Det är liksom 5 år sedan man blev mydig. Fattar du? FEM ÅR!! Det är nästan 1/4 av ens liv.
Men hade det här varit USA hade man bara varit myndig i 2 år. Mycket bättre. Mindre press. Då hade man väl typ gått på College nu. Vad det nu är. Jag har aldrig fattat det och det är ju en sån sak som man aldrig vågar fråga för att man verkar korkad och man glömmer alltid bort att googla det. Så man bara kollar på skitfilm efter skitfilm där det alltid handlar om ett kompisgäng som väljer olika college:ar (jag vet, man kan inte säga så!) och det krisar mellan kärleksparet för att en är fattig och den andra rik och sen slutar det antingen med att den rika stannar kvar och går på det lokala college:et eller att den fattiga får ett stipendium och får gå på det rika colleg:et. Men vad ÄR College? Du vet nog det för du vet mer sånna saker än jag. Är det liksom högskola eller? Jag fattar inte åldrarna liksom. High school - gymnasie, College - Högskola/universitet? RÄTT??
Hur som helst, nu har jag lite panik för att det är så mycket 90-tal överallt och det påminner mig om alla drömmar jag hade på 90-talet. Jag skulle ju bli så FAB!
Eller iofs 90-talet varade en evighet, långt mycket längre än 00-talet så jag hann tänka massa saker, bland annat att jag ville bo i Stockholm och att jag skulle bli dagisfröken (jag trodde aldrig jag skulle bli dagisfröken i Sthlm dock) och SE! Det har jag ju lyckats med. Men mest tänkte jag att jag skulle bli storartad och cool eller nått. Jag tänkte nog väldigt mycket att jag skulle bli som Agneta Sjödin och vara med i Hänt Extra. För hon var liksom mamma-mysig men samtidigt fin och jobbade på TV och det verkade ju så skoj. Plus att hon fick gå på typ alla bios och ha snygga kläder på sig (vilket man såg i Hänt Extra då!). Jag är inte som Agneta Sjödin och jag är liksom vuxen nu! Jag har förvisso träffat Agneta Sjödin på en cool fest och det var ju en höjdpunkt men ÄNDÅ! Det blev inte som lilla Kim 8år hade tänkt.
Nu är du sådär smart och menar "men NÄR blir det som man tänkte när man var 8???"
Aaaa typ jämt känns det som!!!!
Vet inte hur många jag träffat senaste året som "bara vetat att dom skulle bli.....BLA BLA" vad dom nu är.
Eller som bara VETAT att dom aldrig skulle ha ett "vanligt jobb" utan att dom skulle satsa på... nånting.
Jag har också alltid VETAT att jag skulle bli nånting....ovanligt. Men SE! Nu är jag en skitvanlig barnskötarvikarie. Älskar det dock men ändå! Panik.
Jag vill aldrig mer ha buffalo-skor och jazzbyxor även om det är coolt (för det är fult!).
Det känns liksom som att jag är 8 år igen. Jag leker hela dagarna, jag "jobb-researchar" genom att lyssna på olika sagor och de smycken jag använder mest består av plastpärl-armband/halsband och alla kläder jag har är "bekväma", "praktiska" eller mjukiskläder! JAG ÄR 8 ÅR IGEN!!!! Och om 2 år kommer alla gå och se ut som Rebecca & Fiona = reinkarnationer från 90-talet! Panik. Jag vill inte. Det enda jag kan göra är att akutförvandlas till medelålders men det vill jag ju inte heller. Jag vill vara 23, hipp, cool, crazy och typ "she's only 23" du vet... utan att vara 90tal. Jag var så glad när 90-talet var över och nu bara kommer det tillbaka och biter mig i arslet.
Förlåt att jag gnäller men du är så bra på att lugna mig och säga bra saker. Du säger både sånt som jag vill höra och sånt som jag behöver höra. Därför är du bäst.
Puss och kram
Hej då.