Jag har aldrig sett på mig själv som någon som blivit slagen eller misshandlad som barn. Jag har aldrig sett mig själv som utsatt eller någon som haft det jobbigt hemma. Jag har bara blivit den jag har blivit och inte vetat varför.

För några år sedan sprack allt det där, allt jag var, utan att veta varför.
Då fick jag börja om. Det gick inte att göra själv och det gick inte på ett kick... men nu har jag kommit en bit.
En sak jag insett på vägen är att nej, jag har inte blivit som jag är på grund av en slump. Saker som man gärna inte tänker på eller kanske till och med tror att man glömt kan prägla en mer än man tror.
Precis så är det med mig och att bli tagen hårt i armen.

Jag blev ofta det när jag var liten och inte gjorde som jag borde, sa emot eller på annat sätt betedde mig på ett annat vis än vad den vuxne ville. Jag vill poängtera att det inte är min mamma som gjort detta mot mig men det var någon i min närhet som gjorde detta ofta, så det är heller ingen engångsföreteelse eller så.

Ibland tog X tag så hårt att det blev märken på armen och jag minns första gången det hände.
När jag såg fingeravtrycken och nagelmärkena på min smala 8-åriga arm så började jag gråta, inte bara av smärtan, för den hade jag väl mer eller mindre lärt mig hantera, men jag grät för att jag visste att det inte var okej. En vuxen skulle inte få göra så på ett barn. Jag glömmer aldrig det ögonblicket och paniken jag kände just då.
Jag såg hur X gjorde så här mot inte bara mig utan mot mina systrar också. Och det gjorde lika ont som om det vore på mig, nästan ondare.

Jag tror inte X förstod hur hårt hen tog. För en vuxen människa är styrka och smärta på en helt annan nivå än vad det är för ett barn. Och bara det tycker jag är ett argument för att aldrig lägga hand på ett barn, oavsett om man tycker att det "inte är så hårt".

Först nu, ungefär 15 år senare har jag förstått vad dom här upplevelserna gjort med mig. Dom har gjort mig osäker, rädd, fått mig att känna skam och obehag i många situationer. Jag har aldrig förstått varför och inte heller tänkt särskillt mycket på det, förän jag fick en fråga om det en gång. Jag svarade snabbt att jag aldrig varit med om något och därför har det inte påverkat mig på något sätt. Men efter en stund kom den till mig, stunden då jag stod i mitt rum med Xs fingeravtryck på armen. Då gick det upp för mig att det där inte var okej, på riktigt!

Det låter kanske inte som någon stor grej för er och jag menar inte att utmåla mig själv som något misshandlat barn, men det jag vill ha sagt är att en handling som i dina ögon inte verkar "så farlig" kan upplevas som något helt annat hos någon annan och speciellt hos ett barn, som ser upp till dig, som lär av dig, som respekterar dig och som bara vill bli älskat och omtyckt av dig.
För barn är inte onda. Barn gör inte saker utav ondska. Dom gör det för att dom inte vet bättre, för att dom inte kan hantera situationen, för att dom inte lärt sig hur man faktiskt gör. Visst kan vissa saker vara på trots eller för att testa gränser, men det är inte av ondska!

Endast med kärlek kan man bota ondska. Så vi antar att du tror att barnet gör något för att "jävlas" eller av ondska - till och med då kan du bara möta det med kärlek och mjuka händer för att faktiskt förändra något.
Om du själv är arg och irriterad och någon bemöter dig med samma humör, vad händer då? Blir du gladare/mer avslappnad/lättare att ha att göra med? Tror inte det.

Precis som jag skrev när det gällde att tänka på era (våra!) ord, så vill jag be er (oss!) att tänka på era handlingar. Faktiskt bokstavligt talat på era händer. Varför tar du tag i ett barn, till exempel hårt i armen? Vad är syftet med det? Vad lär sig barnet? Finns det något annat sätt du kan göra på? Hur hade du själv velat bli behandlad i situationen barnet befinner sig i? Visst hade du inte velat bli kroppsligt besttraffad eller aggressivt uppfångad? Finns det något annat sätt du förstärka dina ord/få dom att sjunka in hos barnet, förutom att ta hårt i armen/nacken/benen (etc)? Hur tror du det får barnet att känna sig? Vad tror du den handlingen föder och hur tror du den känslan i barnet yttrar sig?

Det står sedan 1979 i föräldrarbalken (i Sveriges lagbok): Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Se inte barnen som några konstiga små varelser som inte går att behandla som oss vuxna. Se dom som dom människorna dom faktiskt är. Behandla dom som det! Att ta hårt i armen är fysiskt våld och fysiskt våld tror jag inte många skulle separera ifrån misshandel - så snälla människor som rättfärdigar detta beteende, tänk en gång till.

Det kanske inte ger alla barn men för livet att bli tagen i armen när dom gjort nånting fel - men visst vore det tråkigt att chansa på en sån sak när det finns andra alternativ...?

 

Edit: Jag vill verkligen poängtera att jag inte blivit misshandlad i mitt hem och att det blundats för detta beteende. Jag höll tyst om det och såg det inte som "någon stor grej" fram tills nyss. Jag mår bra idag och använder denna negativa händelse för att vara och göra gott!